Sammanhållningspolitiken i EU måste prioriteras
Debattartikel av bl a Erik Bergkvist i Västerbottens-Kuriren den 23 december 2019.
Nyligen (12-13 december) samlades EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera det finska ordförandeskapets förslag till EU:s långtidsbudget för 2021-2027. Det är bra att det första utkastet till budget avhandlats. Men förslaget är otillräckligt för att sammanhållningspolitiken ska kunna hålla ihop Europa, värna freden och samtidigt klara klimatet.
Under hösten har Finland varit ordförande i ministerrådet. Det finländska ordförandeskapet har tagit fram konkreta siffror för EU:s olika politikområden inom ramen för medlemsstaternas förhandlingar om EU:s nästa långtidsbudget.
I kommissionens förslag till långtidsbudget minskar sammanhållningspolitiken med tio procent. Det finländska ordförandeskapet skär ytterligare två procent i kommissionens förslag, vilket ger en sammanlagd nedskärning på tolv procent.
EU:s sammanhållningspolitik består av fonder som EU tillsammans med medlemsstaterna fördelar till EU:s regioner i syfte att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan fattiga och rika regioner, mellan glesbefolkade och tätbefolkade regioner, och till att främja tillväxt och ökad sysselsättning.
Rent konkret handlar det om att skapa bättre förutsättningar för innovation och näringslivsutveckling, bredbandsutbyggnad och investeringar i infrastruktur, vilket över tid har skapat stora mervärden för regioner i Europa, inte minst i Sverige.
EU måste ta på sig ledartröjan globalt när det gäller klimat, miljö, och hållbarhet. USA kommer inte göra det, och inte heller Kina. För att nå EU:s klimatmål 2030 för energi och klimat kommer investeringar om ytterligare 260 miljarder euro att krävas varje år.
Om EU ska fixa klimatmålen måste dock EU:s sammanhållningspolitik landa åtminstone på samma nivå som i dag. Onsdag 11 december presenterade
kommissionen sitt förslag till en ”European Green Deal”, en handlingsplan för EU:s klimat- och miljöarbete. Som en del av arbetet kommer ett instrument för en rättvis klimatomställning att inrättas.
Tanken är att instrumentet tillsammans med delar av sammanhållningspolitiken ska motverka de negativa sociala konsekvenserna av klimatomställningen. Olika regioner i Europa har väldigt olika förutsättningar. Därför måste vi sätta in insatserna där de gör störst nytta för klimatet, exempelvis stänga ned de smutsiga kolkraftverken, samtidigt som vi måste fortbilda människor så de kan ta nya hållbara jobb. Men inom instrumentets ramverk behöver vi också säkra medel till hållbara transportsystem så att det går att verka, bo och leva i hela Europa.
Vi står nu inför massiva investeringsbehov i klimatet, att ställa om till hållbara energikällor och transportsystem, att tackla de sociala konsekvenserna av klimatomställningen, bredbandsutbyggnad i hela Europa och nya investeringar i 5G, samtidigt som vi genom regionerna måste stärka EU:s globala konkurrenskraft. Men i det finländska förslaget minskar resurserna drastiskt till Fonden för ett sammanlänkat Europa som syftar till att bygga ut de gränsöverskridande europeiska transport-, energi- och telekomnäten.
Sammanhållningspolitiken har en utjämnande effekt mellan medlemsstater, men även inom medlemsstaterna. Vi ser hur ojämlikheten ökar i västvärlden. Att då skära ned i ett av EU:s kärnområden som har jämlikhetsskapande och klimatpositiva effekter vore dumdristigt.
EU:s sammanhållningspolitik måste i stället matcha politikens ambitioner om att öka jämlikheten mellan medlemsstater, mellan stad och land, och därmed skapa ett hållbart och säkrare Europa som håller ihop.
Erik Bergkvist
Richard Carstedt
Christina Mattisson
Glenn Nordlund
Robert Uitto
* * *
Senast uppdaterad: torsdag 23 december 2010
